En orm i paradiset

Känsliga tittare varnas: hon är tillbaka. Hon kisar lömskt mot solen och skrockar tandlöst. Med stubbad hjässa hoppar hon bland havsslipade stenformationer, ut och in i mina barnsligaste mardrömmar. Stina på Saltkråkan är tillbaka.

Det fanns gott om TV-våld redan på 60-talet. Bröderna Cartwright sköt i kapp med Manolito och John Wayne. Min tidiga barndom var liksom beströdd av konstfullt fallande Westernbovar och stendöda indianer. Men massakrer på Bonanzas bakgård skrämde inte mig. Allt det där var ju bara på skoj.

Saltkråkan däremot, var realism. Stina var verklig. Jag kände stora flickor som hon, med kort hår och ännu kortare kjolar, utfallna tänder och en outsinlig repertoar av hemska berättelser. Och Stinas eviga omkväde fyllde mig med skräck: ”Men jag ska säga dig, att hemma på våran gata i stan, där bor en fru som…”

Hemskast av alla var förstås historien om frun som sålde sina barn för tjugofem öre styck. Vilka bilder den historien framkallade i mitt inre! Jag kunde se käringen med huckle och stora lappade kjolar, sälja sina aderton gråtande små barn till närmast förbipasserande. När jag som vuxen såg William Hogarths etsningar av slummen i 1700-talets London, kände jag genast igen den: Stinas gata hemma i stan.

Det var det otrygga barnet jag skrämdes av, förstås. De övriga på Saltkråkan var barnbokstrygga. Inkapslade i ett socialt sammanhang: snurrande kring tomten Melker.

Stina var en outsider. Hon hade ingen familj omkring sig, förutom den sinistre Österman. Var var hennes mamma och pappa? Hennes syskon? Hon talade aldrig om dem.

Hurdan såg hennes verklighet ut som måste döljas av en väv av hårresande lögner? Detta Aniarabarn utgjorde en provokation mot skärgårdsidyllen. Dopade Tjorven försökte tjata lögnfärdigheten ur sin lilla kompis – till ingen nytta. Och barnets rövarhistorier ignorerades av de vuxna trygghetsnarkomanerna – som om den sociala dissonans som var Stina ännu så länge gick under deras radar.

Men Stinas tid skulle komma, ty snart skulle det vara 1968.



Texten är skriven av Ann-Charlotte Marteus i en kvällstidning (troligtvis Expressen), för en si-så-där tio år sedan. Den klipptes sedan ut och förvarades i en liten låda av mig. Jag tyckte att det kunde vara dags att vädra den än en gång.