Same Same But Different

London 1969 eller Bangkok 2010, historien upprepar sig... Eller?

I killed Yvette. I hated her so... much... it... it... the... it... the... fee... flames... flames... on the side of my face... heaving breaths...

Nu ska jag bara stanna kvar på jobbet en lite stund innan jag får cykla hem. Vem vet jag kanske överraskar och åker förbi maxi, det brukar jag ju inte göra efter jobbet. Sen måste jag diska och steka lite köttbullar, så att det är färdigt innan min syster kommer på torsdag.

Jag sprang på Janina på stan i lördags, hon skulle till systemet. Hon är en av de få av mina kollegor som kan dricka vin, eftersom det verkar som om ALLA jag känner antingen har fått eller ska få barn snart. Själv provade jag två olika sorters vin i helgen och båda var mycket goda.

My career is on a toboggan run of failure at the moment...

Det är inte så himla lätt att försöka ha en blogg. Man måste komma på så mycket intressanta saker att skriva om. Och man måste orka skriva ner det där roliga som man varit med om. Och man ska ju helst ha någon som kan tänka sig att läsa det som man faktiskt tar sig tid och ork att skriva om.

Antagligen skulle jag kunna skriva om att jag har ont i fötterna idag, efter mina Dr Martens, men jag misstänker att det inte är speciellt intressant att läsa om. Annars skulle jag kunna skriva om obskyra tv-serier som jag lyckas hitta på nätet, men som uppenbarligen ingen annan vill se eftersom det läggs ner efter tre avsnitt eller något sån't pga. svikande tittarsiffror. Det är helt OK med tv-serier som bara är planerade att ha tre-fyra-fem avsnitt eller något sån't, för då är man ju beredd från början...

Efter jobbet ska jag i alla fall gå på Harry's och få dricka lite rödvin och kanske äta lite mat med ett par kollegor. Det ska bli skönt att få slappna av efter en låång vecka, som kanske i och för sig inte är speciellt mycket längre än alla andra veckor...

Nu kan ju i alla fall min lilla läsarskara inte klaga på att jag ALDRIG skriver något i min blogg, eftersom jag uppenbarligen gör det just nu, elle gjorde det för en stund sedan beroende på hur man ska se på det.

Ett par av de serier jag hade i åtanke lite tidigare i bloggen är: Pushing Daisies, The Return of Jezebel James, Book of Daniel, Wonderfalls med flera.

je me fume donc suis

Tänk vad trevligt att vi har fått en ny (eller egentligen två nya) kaffemaskin på jobbet! I morse smakade mitt te diskmedel och nu i eftermiddag har det en unken bismak som man kan undra var den kommer ifrån. Men man får väl hoppas att maskinerna blir bättre med tiden.

Om ett par timmar ska jag äntligen få dricka lite välförtgänt rödvin. Jag har varit sugen på det sedan i måndags, men det har liksom inte blivit av att jag har öppnat nån flarra tidigare i veckan.


I'm all verklempt ... (sniff) ... talk amongst yourselves .. I'll give you a topic ....
Kontinent är det en människa som kan hålla sig? Inkontinent är det en mycket liten landmassa eller kanske till och med en grop?

Veckans Strindberg

"Förutom små barn och blommor är musik det jävligaste jag vet."

August Strindberg

En orm i paradiset

Känsliga tittare varnas: hon är tillbaka. Hon kisar lömskt mot solen och skrockar tandlöst. Med stubbad hjässa hoppar hon bland havsslipade stenformationer, ut och in i mina barnsligaste mardrömmar. Stina på Saltkråkan är tillbaka.

Det fanns gott om TV-våld redan på 60-talet. Bröderna Cartwright sköt i kapp med Manolito och John Wayne. Min tidiga barndom var liksom beströdd av konstfullt fallande Westernbovar och stendöda indianer. Men massakrer på Bonanzas bakgård skrämde inte mig. Allt det där var ju bara på skoj.

Saltkråkan däremot, var realism. Stina var verklig. Jag kände stora flickor som hon, med kort hår och ännu kortare kjolar, utfallna tänder och en outsinlig repertoar av hemska berättelser. Och Stinas eviga omkväde fyllde mig med skräck: ”Men jag ska säga dig, att hemma på våran gata i stan, där bor en fru som…”

Hemskast av alla var förstås historien om frun som sålde sina barn för tjugofem öre styck. Vilka bilder den historien framkallade i mitt inre! Jag kunde se käringen med huckle och stora lappade kjolar, sälja sina aderton gråtande små barn till närmast förbipasserande. När jag som vuxen såg William Hogarths etsningar av slummen i 1700-talets London, kände jag genast igen den: Stinas gata hemma i stan.

Det var det otrygga barnet jag skrämdes av, förstås. De övriga på Saltkråkan var barnbokstrygga. Inkapslade i ett socialt sammanhang: snurrande kring tomten Melker.

Stina var en outsider. Hon hade ingen familj omkring sig, förutom den sinistre Österman. Var var hennes mamma och pappa? Hennes syskon? Hon talade aldrig om dem.

Hurdan såg hennes verklighet ut som måste döljas av en väv av hårresande lögner? Detta Aniarabarn utgjorde en provokation mot skärgårdsidyllen. Dopade Tjorven försökte tjata lögnfärdigheten ur sin lilla kompis – till ingen nytta. Och barnets rövarhistorier ignorerades av de vuxna trygghetsnarkomanerna – som om den sociala dissonans som var Stina ännu så länge gick under deras radar.

Men Stinas tid skulle komma, ty snart skulle det vara 1968.



Texten är skriven av Ann-Charlotte Marteus i en kvällstidning (troligtvis Expressen), för en si-så-där tio år sedan. Den klipptes sedan ut och förvarades i en liten låda av mig. Jag tyckte att det kunde vara dags att vädra den än en gång.